Min förlossning
Långt inlägg!
Fredag den 11 januari ca 11:30 vaknade jag utav att det kändes som jag fick världens flytning i trosan (usch jag vet ;P) Min granne som fick barn för ca 4 månader sen hade berättat att när hennes vatten gick så hade hon känt innan som en jätte flytning sen gick vattnet (antagligen slemproppen som går?).
Så Jag flyger upp ur sängen och tur det för så fort jag ställer mig upp så är det som att nån slänger en stor vattenballong vid mina fötter!! splash säger det bara och hela golvet förvandlas till en simbassäng! Jag springer iallafall in på toa, skrattandes och hur chockad som helst! Det kom så mycket vatten, kunnde aldrig tänka mig att det skulle vara så! Och det slutade inte komma, sätter mig på toa och det bara rinner. Jag ringe till Crille som är i studion, jätte chockad fortfarande...
-Jag tror mitt vatten har gått?
-Är du säker, säger han, ring förlossningen och fråga!
-Jag tror det säger jag fortfarande i chock, okej jag ringer..
Ringer förlossningen och dom ber mig komma upp kl 13:00. Smsar grannen att jag tror att mitt vatten har gått (vi hade bestämt träff den dagen. och det roliga är när hennes vatten gick så hade vi också bestämt träff, haha. Så jag var en av dom första som fick veta att det var på gång för henne och hon var en av dom första som fick veta att det var på gång för mig =D <3)
Crille kommer iallafall hem efter max 10 min, jag sitter kvar på toa för jag vågar inte resa mig upp för det slutade inte rinna vatten. Det första Crille säger när han kliver in och ser allt vatten på golvet,
-Seriöst sanna! Du "TROR" vattnet har gått?!?! hahaha!
Det var ju så uppenbart att det var vattnet var blött över allt!!! =)
Kl 13:00 kommer vi in på förlossningen (inga värkar ännu) de kopplar upp mig på en CTG, tar blodtryck och puls. Det undersöker inte mig om jag var öppen ännu efter son inga värkar hade kommit igång ännu och det finns en infektions risk när vattnet har gått och då vill man inte vara där och pilla för mycket.
Allt såg bra ut förutom att lilleman var lite slö, så istället för att skicka hem oss så fick vi stanna kvar under dagen så dom kunde hålla lite koll på han. Ca 21:00 frågade dom oss om vi ville vara kvar eller åka hem och sova lite och komma tillbaka på morgonen, vi hade ju varit där hela dagen så man var ganska slut så vi bestämde oss för att åka hem och vila lite och ladda upp batterierna för en ev förlossning dagen efter.
Vi gick och la oss så fort vi kom hem. Hann nog sova 2 timmar innan jag vaknade upp runt 00:00 utav att värkarna började komma, ännu inte så starka men det kändes. Försökte sova vidare men efter ca 1 timme började dom bli så starka så jag kunde inte ligga kvar. Jag gick upp och värmde en vetekunden och gick och la mig i soffan, var jätte skönt hjälpte jätte mycket! Men efter ett par timmar hjälpte vete kunde inte längre längre, hoppade in i duschen då, eftersom jag läst att det kan lindra smärtan. Försökte stå i duschen ett tag men var så jobbigt att stå upp när man hade så ont, det lindrade lite men inte så mycket att det var skönt å stå där. Så jag klev ur duschen och gick och la mig i soffan igen, försökte sova mellan värkarna som kom ganska oregelbundet mellan 10-20 min.
Runt 7 var värkarna så starka och kom mellan 3-5 minuter så jag väckte Crille då. (försökte låta han sova så länge som möjligt så han skulle va utvilad).
kl 09:00 hade vi tid hos förlossningen igen, så vi gjorde i ordning oss, packade resten och åt frukost.
Runt 8 satt i bilen på väg till förlossningen (det var nog den jobbigaste bil resan i hela mitt liv, varje gupp och sväng gjorde så så ont).
Väl inne på förlossningen kopplade dom upp oss på ett CTG igen, lilleman var fortfarande slö, fick dricka massa kall och super stark saft så han skulle vakna till liv. Det gjorde ett ultraljud för att se så allt var bra. Vet fortfarande inte vad som var fel ingen sa något till oss och när vi frågade varför hans puls var slö så sa dom att det inte var någon fara? Skumt tycker jag men vi tror att anledningen var att han hade navelsträngen runt halsen, virad 3 varv =(
Dom kanske inte ville skrämma upp oss kanske därför dom inte sa nått? Jag vet inte?
Nu gjorde dom den första kontrollen, och här bröt jag ihop. Tjejen som undersökte mig var så hårdhänt, det gjorde något sjukt ont! Hon bara sa åt mig att slappna av hela tiden medan hon tryckte in hela handen (kändes det som) inte alls vänta in mig tills jag slappnade av eller tog det lite försiktigare, så det gick inte att undersöka mig.
När hon gick ut ur rummet så bröt jag ihop, börja stört böla, det kändes som man nästa blivit över fallen! Usch det var jätte jobbigt och jag fick sån ångest!
Här börjar tider bli lite suddiga och mycket jag missar men får ta det jag kommer ihåg.
Tror det var runt 15-16 hade inte sovit någonting typ sen värkarna började och nu var värkarna så intensiva så jag kunde inte ens slappna av i mellan åt så jag fick en morfin spruta, en stilnoc och en brickanyl för att stanna av värkarna lite och få vila. BÄSTA JAG FÅTT ;D Fyf#n vad skönt det var, blev hög som ett hus ;D haha..
Kände inte av värkarna alls och fick sova bra många timmar. tror jag vaknade runt 19 då morfinet började avta.
Då var det dags för kontroll nr 2, usch vilken ångest jag hade inför det, kände klumpen i magen och hur tårarna började komma! Total vägrade den barnmorskan som undersök mig innan så jag fick en annan! Och Cille min underbara man var sten hård och bad henne ta det lugnt och förklarade vad som hade hänt förra gången. Men den här barnmorskan var super duktig och jätte försiktig, var iallafall öppen 3cm nu. så på nästan ett 2 dygn hade det inte hänt någonting, vilken besvikelse man kände! =(
Då var det bara att gå upp och gå, springa i trappen och få fart på ungen som vägrade komma ut till världen!!
Efter ett par timmar så började jag få sådär sjukt ont igen! Men efter som jag redan fått en spruta så fick jag inget mer =( Barnmorskan rekommenderade mig att ta ett varmt bad, det lät ju jätte skönt så jag gick med på det. Tror kl var runt 1-2 nu.
Var super mysigt att ligga i badet med ner dimma ljus och älsklingen bredvid mig (Inte bredvid mig i badet alltså ;P). Men efter ett tag så gick inte det heller! Så upp och duscha av mig och gå in till rummet igen.
På väg in till rummet från badet så kom värkarna igång riktigt mycket kunde knappt gå, vek mig dubbelt!
Fy här slog verkligen paniken in, det ända jag kunde tänka på är VAD F#N har gett mig in på jag kommer inte fixa det här!!! Väl inne på rummet springer crille och hämtar en undersköterska som kommer och undersöker mig igen, nu var jag öppen 4 cm! Jippi jag får ta epidural! trodde jag =(
Nu fick vi alla fall komma in till en förlossnings sal, jag fick morfin och lustgas, LUSTGAS IS THE SHIT! utan den hade jag inte fixat det! åter igen kunde jag slappna av och vila lite.
Runt 5 kom dom in och undersökte mig igen, fortfarande bara öppen 4 cm!
Va f#n tänkte jag, jag kommer ju aldrig att födda!! Var helt utmattad nu, snart hållit på i 3 dag från vattengång..
Så eftersom det inte hände någonting så bestämde dom sig för att ge mig värkstimulerande dropp för att öka "graden" på värkarna eftersom mina inte gjorde någon nytta. Vilken lättnad jag kände då!
Narkosläkaren kom in för att ge mig epidural, (en rekommendation, ligg ner när man tar epidural!! Jag satt upp och jag fick då precis en jätte stark värk, trodde jag skulle dö! Börja stört tjura! Usch vilken smärta man vill ju bara kryp in till fosterställning när man får en värk men istället var man tvungen och sitta helt stila!!!!!!!!!!)
Hit tills hade iaf allt gått bra och lugnt och jag var fortfarande snäll ;) Men efter de epiduralen sattes in och jag fick dropp för att öka värkarna utbröt kaoset och min förlossning blev inte alls som jag tänkt mig.
Jisses så jag hade längtat efter epiduralen, alla sa att det var så skönt och man kände inte ens när värkarna kom! Så besviken jag blev när jag efter ca 30min känner var ända värk och dubbel så starkt än vad jag kände innan efter som jag hade värk stimulerande dropp!!!! Läkarna hade satt epidrualen helt fel och det enda som var bedövad var mitt vänster ben!!!!! Vänster benet var helt borta!!!!
NU FICK JAG RIKTIGT PANIK!!!!! Smärtan är obeskrivlig!! Grät hysteriskt och skrek på Crille att han är på väg nu nu föder jag!! Du måste ta ut han!!! Kändes som att han höll på att stånga sig ut! hahaha stackars Crille helt paik slagen springer han ut och hämtar en undersköterska som kom in och undersökte mig, på knappt 30 min hade jag öppnat mig 5cm! Förstå smärtan trodde jag skulle gå sönder och att lilleman skulle flyga ut genom stjärten (var där jag kände smärtan ;D)
Jag fick sån panik attack och bad och böna om att dom skulle stänga av droppen, ge mig kejsarsnitt och sätta om epiduralen! men allt var försent! Och så dom säger att jag får vänta till dag personalen kommer innan jag får börja krysta, SKÄMTAR NI MED MIG utbrister jag, det var ju 1 timme kvar tills dom skulle börja!!!! usch vad hemskt det var, ångest då när jag förstår att jag måste göra det här utan bedövning och dom vägrar stänga av droppen!!! Och stackars Crille som inte kunde göra något när jag var så panik slagen!!! Han fick knappt röra mig! Hade ont i hela kroppen!!
När dag personalen kom in jag väl fick börja krysta så var det sån lättnad, då gick det jätte fort! Mins inte vilken tid det var vi börja men kändes som att han kom ut på 10 min? var så hög just då utav lust gasen som jag vägrade släppa, utan den hade inte fixat smärtan!!!
09:47 kom vår lilla kille på 4355g och 55cm ren kärlek!!!
Helt underbar känsla att få honom upp på bröstet, alla smärta bara försvann! Sjukt häftigt!!! Kände inte ens att jag hade spruckit eller smärta när dom sydde mig! Jag var helt hög på kärlek!!
Tiden på bb tycker jag var något fruktans värt jobbig! Hade absolut mitt baby blues där!
Amningen kom inte igång för lillemans blodsocker var jätte lågt så han hade ingen ork att äta. Så amningen blev jätte stressigt eftersom vid varje måltid hade hans blodsocker hunnit sjunka. Så jag ville bara ge hon ersättning men alla bara envisades om att jag skulle försöka amma än då. Usch vad jobbigt det var, jag ville ju bara att min lillkille skulle få i sig mat så hans blodsocker skulle vara stabilt! Nästa gång (om det blir en nästa gång ;P) och amning inte funkar ska jag säga ifrån på en gång!!
Under förlossningen hade jag tagit i så hårt när jag krysta så jag sträckte flera muskler i ryggen, fick som ryggskott. Min rygg bar inte min kropp, jag kunde inte gå själv eller utan hjälp medel och jag kunde inte bära lille man =( Det var jätte deprimerande, blev som apatisk där och ville bara gråta hela tiden! När dom den andra dagen sa att vi inte fick åka hem än bröt jag ihop helt och börja stört böla!!! =(
Men när vi väl fick komma hem och min rygg då var mycket bättre fick jag börja njuta! Så fort vi kom hem mådde jag bra igen kände ingen depression alls och ville bara hålla min lillakille hela tiden =D
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg var min älskling helt underbar! Han hoppade in i pappa rollen direkt som han inte gjort något annat än varit pappa! Han mat, bytte blöja, badade och tog hand om honom när jag inte kunde! <3
Allt som allt så gick väl min förlossning relativt bra, man har ju hört om värre ;)
Men det var väldigt långdraget och tröttsamt! Och missödet med epiduralen var en stor besvikelse speciellt när man har värk stimulerande dropp och värkarna inte alls är och leka med då =S
Sen gick det alldeles för fort när dom satt in droppen, jag fick en chock och han inte alls ställa in mig på den smärtan! Tyckte det gjorde ont att öppna sig 4 cm på 2 dagar så 5 cm på 5 dagar var sinnessjukt jobbigt!
Tycker den psykiska smärtan som jag hade där då jag insåg att jag måste göra det här utan bedövning var fruktansvärt jobbig nästan jobbigare än den fysiska smärtan!!!
Kan ju säga att jag absolut saknar att föda barn, inte smärtan och allt innan han kom ut, men när dom la upp han på mitt bröst!!!!! Skulle kunna göra om just det varje dag =D
MEN jag har inte glömt den psykiska och fysiska smärtan och jag tro nog jag ALDRIG kommer att göra det, (förstår inte vad folk menar med det hur kan man glömma?!?!?!) så med et vet jag faktiskt inte om jag skulle göra om det!! Skulle bli något psykiskt jobbigt ända från den dagen jag plussar, ångesten skulle bli så på frestande tror jag och vet inte om jag skulle orka det! Kan knappt kolla på en unge i minuten utan att få ångest och känna paniken i magen!!!
Jag vet att det är tidigt nu, har bara gått 5 veckor, men om jag skulle bestämma mig att nöja mig med 1 barn så skulle det kännas helt okej för mig!
Räcker gott och väl med min lilla gosis kille ❤❤
Muy lindo mi Nina y LAS fotos tambien!!!
Svar:
Sannafuentes
Caroline Westman
Haha, förstår helt hur du menar med att man nöjer sig med 1 barn! Jag fick min efterlängtade flicka den 21 december. Har tänkt att skriva en förlossningsberättelse men alltid glömt bort, men hade tänkt göra det nu när jag endå har tid. :) Så om du vill kan du läsa min lite senare. =) Ha det bra! Och skönt att lillkillen mår bra =)
Svar:
Sannafuentes
Caroline Westman
Okej, vad kul att du tittade in så ofta :) .. Ja, nu är förlossningsberättelsen klar, dock är den lika lång som din om inte längre, haha. :D
Miami